Processen...

Just nu känner jag mig faktiskt lite gladare.
Sitter vid köksbordet i min fristad och luktar illa, ser för taskig ut, håret ligger som ett skatbo över mitt huvud och flaxar jag med armarna så är armsvetten bedövande....
Det som gör mig glad är att jag verkligen ser fram emot att duscha. Jag vill verkligen kamma ut håret....
Jag börjar se förbättringar..
Igår tog jag mina första stapplande steg utan rollator...
Igår var första dagen som mina mediciner skulle börja trappas ut....
Igår kunde jag till och med gå på toan utan att behöva ropa efter hjälp...
Och idag kan jag sitta en stund framför datorn, sitta på min egen röv...

Jag har fortfarande ont och kramper, men det går lite lättare att leva med det nu. Det verkar ändå gå åt rätt håll....

På torsdag ska jag träffa doktorn igen...
Det enda som jag vet med säkerhet nu är att jag inte tänker stressa fram någonting.
Denna gång ska kroppen få läka innan jag går till jobbet.
Jag har aldrig varit sjuk, utan tvärtom kämpat mig till jobbet även de dagar jag borde ha varit nedbäddad. Jag har ställt upp för mina jobb, mina vårdtagare och patienter, jag har varit flexibel och trogen, jag har kokat gröt åt tanter när man haft dubbelsidig öroninflammation och svimmat i en box full med grisar....
Nu tänker jag inte offra mer av mig själv...
Jag tänker inte halta mig genom en kulvert med tanken "bara jag klarar mig fram till hissen"...
Jag orkar inte vara duktig längre....
Min energi ska gå till mig själv, inte till någon annan...

Idag skall det duschas, det är prio 1 just nu...

Guds frid..

/ Tvivelaktig figur.