Men jag är i allafall spännande att umgås med...

Det många inte vet om mig är att jag har en del saker som jag måste göra...
För om jag inte gör dessa saker så vinner jag inte en miljon, saker och ting slutar inte väl eller så får jag ett väldigt obehag i hela kroppen...

Det klassiska är spisen, den måste kollas fyra gånger efter att jag lämnat vindskupan...
Helst ska jag ha hunnit lämna byn också, så att jag är tvingad att vända hem för att kolla spisen.
Detta är jobbigt eftersom jag måste kolla spisen även fast jag vet att jag inte använt den på en vecka (lagar middag hos kungen)

Nästa grej är min lilla röda plåtkanna...
Denna kanna måste jag ha till att spola bort skummet med, efter att jag har diskat...
Spolar jag bort skummet med kranen så blir det väldigt obehagligt...

Alla nytvättade örngott måste läggas längst ner i örngottshögen...
Gud nåde om jag lägger dom överst, det känns inte alls bra...

Mitt schampoo och mitt balsam måste användas i en viss ordning, och det är så stressande när man står där i duschen stressad som fan och upptäcker att Hajen har rubbat ordningen....
Precis som om det skulle spela nån roll när det kommer till mitt skatbo... håret.

Jag samlar på skrot...
I min lilla skrubb har jag en hel låda med kinesiska ätpinnar som jag inbillar mig att jag kommer att bygga något av en vacker dag....

Jag älskar fyrkantiga lådor.
Skokartonger startar en hel process av ideér i mitt huvud..
Dammiga, skitiga trälådor väcker kärlek...
Jag kan inte kasta dem...
Till och med lådan med glödlampor kan jag gömma i min skrubb eftersom jag tror att jag någon dag kommer att behöva dessa kartonger.
Jag har säkert 50 trälådor hemma hos P i hans lagård och ibland kan jag känna en skräck över att han ska tröttna på dem och elda upp dem.

Gamla resväskor av papp.
Har bara tre stycken i vindskupan (desto mer i lagårn)
Hur vackra är inte dessa väskor...

Strax innan Åsele finns det en rastplats...
Varje gång jag kör förbi måste jag se till att stanna där och sedan skriva nåt snuskigt på väggen i dasset. Försöker förvränga handstilen. Tänker varje gång: "men va fan är det jag gör?"

Jag låtsas varje dag prata i min mobil, bara för att slippa heja, eller prata med folk.
Jag rör läpparna och ser bekymrad ut och inbillar mig på så sätt att ingen ska våga sig fram...

Men det absolut värsta är detta:
I grannbyn bor en underbar familj. Hajen umgås med ena dottern. Pappan i familjen är präst, en jäkligt bra människa på alla sätta och vis.
Men varje gång jag pratar med honom så börjar jag svära, mer än vad jag gör i vanliga fall.
Svordomarna ramlar ur min mun som syrsor, jag börjar svettas, stakar mig och när jag ska prata så kommer det bara fula ord.
-"Hej på dig Tvivelaktig Figur, hur känns det i ryggen?"
-"Satan i helvete, det börjar bli bättre i rygghelvetet, Gud förbannat så jävligt jag har mått, kuken i fittan rent ut sagt"
-" Ska jag tolka det som om det är på bättringsvägen?"
-"Jovisst fan, så kan man tolka det, det är en bit kvar på detta jävla helvete, men satan i mig att det känns så jävla mycket bättre.

Så kan ett samtal låta, och jag svettas som en gris under toppluvan och känner mig som om jag för evigt kommer att brinna i helvetet.
Idag träffade jag honom igen när jag och Kungen skulle handla...
han hälsade vänligt och jag svarade med hög och desperat röst:
-"Jag har inte varit en god kristen..."

Jag tror att dessa tvångshandlingar föddes under den tiden vi hade en egen präst i byn.
Han skred omkring i sin krage och spridde skräck, och förkunnade herrens ord till alla, vare sig de ville höra eller inte. Han vägrade döpa barn till ogifta och hans egna barn fick inte vara närvarande under vissa lektioner eftersom han ansåg att att det hedniska saker som lärdes ut. Ett exempel på det var när fröken hade högläsning ur boken Mio min Mio.
Jag kände mig alltid tvungen att tjuva saker ur denna prästs trädgård, och jag svor alltid som en borstbindare när han närmade sig. En gång minns jag att mamma fick lov att vrida om örat på mig för att jag skulle bli tyst...
Jag fick aldrig leka med hans barn heller, tycks jag minnas...

Men prästen i grannbyn är inte alls sån, utan raka motsatsen.

Guds frid
Må alla era vajor vara dräktiga.

/ Tvivelaktig figur.