Lördag i Fristaden.

Ju längre man lever desto mer lär man sig av andra människor, och just nu lär jag mig massor.
Jag ser hur familjen Kaos ibland är så spyless på mig och mitt vänsterben, som liksom sinkar ner farten för alla....
Laxpojken himlar med ögonen när jag haltar iväg för att försöka ta datorn före alla andra...
När alla medlemmar i familjen kaos är samlade i det pyttelilla vardagsrummet så måste de ta hänsyn till att inte jag kan sitta...så resultatet blir att jag ligger som en kung och ser en film, medan resten av familjen får sitta som sillar...
Men de grälar inte, de har inte haft det stora samtalet med mig, som skulle lyda ungefär så här:

-"Jo..tvivelaktig Figur, hur känner du inför att försöka flytta hem till vindskupan igen? Tror du att du är redo för ett försök?"

Just nu lever jag i det kollektiv jag innerst inne drömt om...
Jag kan planera middagar med Martin, träffa folk (här är det alltid mycket folk) och när jag somnar, så somnar jag inte ensam.
Jag har upptäckt att jag innerst inne är en liten hare, med ett hjärta som slår 2oo slag i minuten...

Många människor har jag träffat som stolt förkunnat att de "trivs bäst själv" att "ensam är stark"....att det är "bäst att få rå sig själv", att "själv är bästa dräng".
En del säger: "Nä fy fan för att ge sig in i ett förhållande igen, bäst är att leva själv" eller så säger de "aldrig att jag ska bli beroende av nån jävel igen".....

Jag trodde att jag var sån jag med...
Men jag har upptäckt att även om även jag uppskattar ensamhet och att bara få umgås med mig själv, så vill jag fan inte vara ensam...
Jag vill vara omgiven av människor som man kan ha roliga projekt med, och till det är min familj faktiskt perfekt.
Jag vill skaffa friggebod med slalomkungen och älska honom i nöd och lust tills det är dags att kasta in handduken...(observera friggebod, inte att flytta till Kråkslottet)
Och jag tror fortfarande att ett kollektiv vore det mest perfekta...

Nu ska jag se skidor, och sen ge mig på dagens träningspass. Fy fan.

/ Tvivelaktig figur.