Ibland fick Lejonhjärta för sig att hon skulle väva tusen mattor, och då samlade hon mattrasor så de fyllde hela vinden och övervåningen. Det fanns ingen hejd på vad hon kunde samla trasor.
En dag upptäckte Lejonhjärta färgen Dalablå, och då skulle allt vara dalablått...hon letade fram gamla möbler på sin vind och målade dem i sin favoritfärg...
Och en dag kom Lejonhjärta på att man kunde göra troll, speciella fina troll, och då startade hon en masstillverkning av troll. Kanske blev det 100 kutryggiga troll med små handsydda läderskor...
Eller den dagen hon inledde "operation ankunge" och hade lådor med ankägg på fetvadd under en värmedyna, och de små äggen skulle vändas med jämna mellanrum....och lyckan när den första ungen stack fram sin lilla näbb ur ägget var total....
Innan Lejonhjärta dog så ville hon att Slalomkungens mamma skulle ta alla hennes mattrasor. Kanske var det enda gången som hon sa något som kunde tyda på att hon så väl förstod att hon inte skulle överleva.
Tusen fina och hårt rullade nystan fick flytta hem till Kungens mamma (och det finns miljoners nystan kvar)
För några dagar sedan så fick jag en matta, vävd av Lejonhjärtas trasor, gjord av Kungens mamma. Den är röd, min favoritfärg och med svarta kanter. Den är verkligen jättefin, så fin att det är skadligt att lägga den på golvet.
Denna matta betyder mycket för mig, dels innehåller den så mycket av min mamma, men det känns också fantastiskt att Kungens mamma har offrat massor med tid och energi för att tillverka något så fint till mig och Hajen.
Jag säger att jag har två svärmödrar...
Även om jag inte längre lever med P så kommer jag aldrig att sluta tycka om hans familj i Jämtland. Jag har haft fantastiska dagar där och jag längtar efter att få åka tillbaka. Jag vill visa Slalomkungen allt det fina som jag hade under tolv års tid och det bästa är att jag vet att man alltid får återvända, och jag vet att de skulle ta emot min Slalomkung med öppna armar.
Mina första svärföräldrar är faktiskt inte som alla andra....
Jag håller på att skriva ett brev till dem just nu som jag hoppas att jag kommer ihåg att posta till veckan.
Separationsångest kan vara hemskt, och jag har alltid haft mycket av den varan.
När jag väl börjar tycka om en person så har jag svårt att släppa...
När flickan med det kopparröda håret efter mycket hårt slit äntligen tog sig in på veterinärutbildningen så började jag gråta. Hon kommer att bli en lysande veterinär, och fast jag inte längre lever med hennes bror så betyder hon mycket för mig...
När hon var liten skrämde hon mig med en påhittad historia om en aggressiv tjädertupp i skogen (jag har grym fågelfobi) men jag tror att det är enda gången jag har önskat henne dit pepparn växer...
Ju äldre jag blir...
Ju mer nitar jag går på...
Desto mer smällar man får..
Ju mer blir jag medveten om de människor som smyger in i mitt hjärta.
En del är kantiga och rent av hopplösa, men så omöjliga att inte älska.
Och alla dom som finns i mina kamrar och förmak har gjort mig gott, och velat mig gott...
Jag kommer inte att kunna släppa er...
Och jag är så tacksam att ni inte släpper mig heller, trots att jag är bitterfittig, hela tiden vill diskutera, har sjuka skämt som bara jag skrattar åt, är uppretad större delen av tiden och har en tendens att alltid tyckas veta bäst...
Guds frid.
Detta ska bli en fin lördag...
Jag är på väg tillbaka..
/ Tvivelaktig figur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar