När träden bugar och önskar dig välkommen hem..

Det har jävlats i stort sett hela dagen.
Dagen började med att man fick skotta sig ut på Haga. Trakorn hade gjort en gigantisk snövall precis där jag skulle köra ut med bilen. Jag kände mig stressad och arg och tänkte att det skulle då vara fan att man aldrig kan få komma i tid till jobbet. När jag hade skottat ett tag så dök det upp en tanke i mitt huvud, jag mindes hur jag tänkte samma tid förra vintern, då ville jag inget hellre än att få vara frisk nog att kunna skotta snö, eller gå en promenad.
Min sjukskrivning har gett mig något trots allt, den kan ha haft ett syfte.

Sen efter jobbet så fortsatte det att strula och jävlas och jag grinade större delen av vägen hem...
Ju djupare in i skogen jag kom desto mer bugade träden av snötyngden och jag kände mig mindre och mindre dyster. Och jag tänkte att jag aldrig kommer att bli en stadsbo, den världen kommer alltid att vara främmande för mig. Jag hör hemma där träden kan buga och där man kan se en stjärnhimmel kalla och klara nätter.

Det är alltid skönt de gånger man känner att man hör hemma, de gånger man känner att man har ett rotsystem, de gånger man får se julkalendern med slalomkungen och få pussar på öronen och sen så får man gå hem till sin vindskupa där man har en liten julgran med färgade lampor.

Usch vad man får slita vintertid..
Känns som om allt är ett lotteri, där man tvingas dra en lott varje dag.
Ibland har det ett pris ha en tillhörighet långt bortom all ära och redighet.

Godnatt, och du som får sova imorgon kan skatta dig lycklig!

/ Tvivelaktig figur