Att vara fasligt lycklig..

I hela mitt liv har jag studerat människor, lagt in deras röstnyanser i mitt huvud, noterat rynkor och den där blixtsnabba rädslan som ibland kan spegla sig i ett människoöga. Jag brukar kunna se saker tidigt, och jag har ofta rätt, så skönt det är att veta att man ofta har rätt...
Men när det gäller bloggar så är det svårt att läsa en människa!
Bara för att man skriver en sak så betyder inte det att det alltid stämmer...
Och vilka fina världar man kan bygga upp i bloggvärlden..
Man kan vara supermamman, som är fylld med fart och fläkt, som steker falukorv och som gillar att ha tusen järn i elden, och som sällan är trött och vars lägenhetsdörr alltid står öppen för vänner som vill slinka in och dela 4 flaskor vin och en rulle snus.
Fast i verkligheten är det kanske inte så...
I verkligheten så kanske det råder oro i lägret..
I verkligheten kanske personen i fråga knappt ha några vänner kvar!

Jag läser så få bloggar..
Men några har jag som jag kikar in i ibland!
Och en av dessa bloggar är så fylld med fart och fläkt och massor med rolig humor som jag faktiskt skrattar åt. Och paret i bloggen är så kära så man nästan mår illa, det är dom mot världen nu, här ska skaffas ännu fler ungar och hus, här tältar vi på gräsmattan och hånglar under eken. Och man tänker att dessa två måste vara lyckligast i världen, himmel och pannkaka, man blir nästan avundsjuk...för de verkar ha massor med pengar, verkar göra så roliga saker hela Fucking tiden och man tänker: Fan vilket trist och segt liv jag har...

MEN..idag när jag stod och luktade på en tänkbar julklapp till en Familjen Kaos medlem så hörde jag hur det väste bakom butikhyllan...
Jag spetsade mina öron och koncentrerade mig på väsandet...
Det visade sig vara ett gräl mellan en man och en kvinna...
Det dröp av ilska...
Och det dröjde inte länge innan jag upptäckte att det var bloggparet.
Mitt fina hippa bloggpar! De konstant kåta, äventyrliga och påhittiga bloggparet stod mitt i julhandeln och ville klösa ögonen ur varandra.
Och i kassan såg jag att hon hade gråtit och hon hade det fulvackra leendet mot kassörskan...

Och jag visste att jag i denna stund hade fått bevittna något vackert, något äckligt fulvackert, en vass nagel som klöser sönder den perfekta hinnan som en del begåvats att kunna skapa...
Och kanske är jag ond, eller så analyserar jag för mycket, men jag kan finna det trevligt när saker och ting visar andra sidor än det som bara är polerat och vackert. Har har mycket lättare att älska då...

I övrigt råder det julfrid i Vindskupan och Atleten, världens bästa Atlet har än en gång ställt upp för mig...
Om jag fick en femkrona för varje gång nån av mina vänner rycker ut och räddar mig ur olika verkliga och inbillade faror så hade jag varit miljonär vid detta laget.

Önskar er en God Jul.
Guds frid!

/ Tvivelaktig figur