Vi stod utomhus och åt uppstekt palt under stjärnorna.

Nu är det november och jag har fasligt ont i halsen.
Jag har inte tid att ha ont i någon hals, än mindre vara snuvig.
Jag förbannar den som smittat mig!

Vi har nyss kommit hem från fjällen, från den dal där min pappa föddes.
Jag fick två nätter ensam i min stuga innan Slalomkungen kom med sin lilla blå bil, och att få hela stugan för sig själv är underbart.
Man sitter där på vedlådan och sippar vin och eldar, alla tankar man har i huvudet hinner man tänka klart och det råder ingen oreda. I vanliga fall är vi hela gänget som ska bo på dessa 20 kvadrat, pojkar som slåss och dräller saker och ofta befinner sig just på den kvadratmetern som man själv vill vara på.

Hur som helst så skulle broder Tuck firas.
Han hade som önskemål att få fira sin födelsedag i fjällen och det var kanske världens bästa ide!
På fredagen skalade vi tusen potatisar och skar fläsk i små fina tärningar och sen så kokades det palt utomhus. Vi åt tårta och popcorn, drack massor med konjak och vin och blev fula i munnen
och sa underliga saker som folk sällan säger högt. Så otroligt härligt.
Ute låg frosten tjock och silvrig och det luktade snö.

På lördagen så åkte jag med en tankspridd släkting som bor där upp, till kyrkan. Vi pratade om livet och döden och allt som finns däremellan så vi missade infarten ner till kyrkan. Vi var sena, naturligtvis, men släktingen envisades ändå med att först åka till en ödslig liten församlingsgård för att kolla vilka kakor som skulle finnas med under kyrkkaffet efter gudstjänsten.
Jag fick ta mina gubbskor och stressa till kyrkan och sen försöka smita in ljudlöst.
Gudstjänsten var jättefin och bönerna fanns nedskrivna på både nord och sydsamiska. De äldre som var i kyrkan hade koltar och en del av dem är jag släkt med, bara det gjorde att det kändes väldigt högtidligt på något sätt.

Det bästa med min familj är att vi kan tränga ihop oss en hel lördag i en liten stuga, och bara vara med varandra utan att vi uträttar ett enda dugg.
Vi kan diskutera och gräla, men blir alltid vänner och skrattar sen åt allt som vi grälade om.
Vi är rädda om varandra och vi har väldigt roligt ihop.
Ibland när vi åker till fjällen så anländer vi olika dagar, någon kanske kommer dit på måndag, ytterligare tre kommer på tisdag och sen droppar en efter en in under veckan.
Så fort någon kommer blir vi glada och går ut på "tunet" och möter upp och pratar som om vi varit från varandra i flera månader, fast vi egentligen bor i samma by och träffades för två dagar sen.
Min familj är bäst, nästan varje dag!

Nu ska jag sova.

/ Tvivelaktig figur