Denna vecka innebär 60 timmar jobb, och 173 mil av åkande efter ödsliga vägar, regntunga vägar och där en höstgrå hinna vilade över husen i Gällivare. En tunn och blek hand pekade ut genom ett bilfönster och berättade en hårresande historia om hur det egentligen gick till när en flicka vid namn Caroline blev mördad vid en rastplats för snart tio år sedan.
Jag måste boka tågbiljetter och åka upp till norrbotten igen, stanna lite längre, se betydligt mer, lyssna på den mjukande gungande dialekten och dricka en öl, tjuvlyssna vad folket säger, smälta in och förbli osynlig på en mörk grusväg.
De veckor jag jobbar mycket, åker mellan olika punkter i bil och buss, känner stress och att man har sovit för lite så är jag egentligen lyckligast.
Det är dessa stunder när jag bär sakerna som är viktigast i min stora väska, som jag kanske mår som bäst. När jag är på väg mot något, när jag vet att jag strax ska få se och uppleva något nytt och att jag kommer att träffa personer som kommer att väcka en rad av känslor inom mig.
När jag sitter där på sätet med mina korta ben som inte når ända ner till golvet i bussen så kommer planerna och idéerna i en strid ström. Jag träffade en kvinna från Island och jag skrev Reykjavik i min skrivbok som alltid följer med. Jag måste åka till Island och köpa mig en tröja, googlar priser, hotell och sevärdheter.
Jag började grubbla på Grönland, Lissabon och Wien...
Jag känner mig hungrig, vill äta i Japan eller bara ta en pizza med renkött i Kiruna...
Jag känner att jag måste börja skissa på det stora skafferiet som ska byggas i kråkslottet, skörda det som är kvar av grönkålen och tillverka en stor julkrans av granris.
Ofta blir det pannkaka av allt, men planerna i mitt huvud driver mig framåt.
Kanske var det som psykologen såg, när hon sa att jag befann mig i ett bipolärt spektrum, när vi träffades alla dessa gånger när min rygg hade gått sönder.
När ryggen gick sönder kunde jag inte flaxa mellan olika punkter...jag fastnade i ett läge och i en värld där jag inte kunde röra mig, inte kunde få några nya intryck, inte kunde träffa folk och djur, inte kunde fly eller för den delen gå på toaletten.
Hösten är min tid.
När andra isolerar sig framför sina tv-apparater, under sina filtar i sina soffor så är världen min.
Jag kan gå omkring som en kung i ett rike och titta på saker utan att någon stör mig.
Med frusna händer och regnblöt toppluva kan jag gå runt i hela byn utan att möta någon.
På busshållsplatser fryser folk och är oförmögna att tala, de står bara där med krumma ryggar och händerna djupt ner i fickorna.Jag tycker så väldigt mycket om det, när mina medmänniskor blir nedfrysta och jag kan titta på dem utan att de märker något. De står bara där tysta och jag behöver inte vänta på några svar för jag vet att det aldrig kommer att komma några.
Nu ska jag gå med hundar, och sen ge mig iväg igen.
Det sprakar av energi runt mitt trötta väsen.
Jag är kungen i detta rike.
/ Tvivelaktig figur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar