När jag ser honom sitta i fåtöljen, med en spaniel som vilar nedanför fötterna, så tänker jag: Måtte jag inte förlora detta. Måtte jag inte förstöra, måtte vi inte få tumörer i våra hjärnor, måtte vi inte bli ihjälkörda på väg till jobbet. För det jag har är så fint, vackert och obegripbart.
Runt omkring mig tycker jag att liv och förhållanden rasar..
Och jag har också rasat en gång, packat en väska med böcker i ena handen och bästa kudden under andra armen, och tagit min tillflykt i den sneda och dragiga vinskupan där jag nu bott i ungefär sex år..
Jag svor att jag aldrig skulle lämna Vindskupan, att jag skulle bo där tills mitt hår blev grått och stegen stappliga. Jag skulle aldrig ge mig ut på osäkert vatten igen, jag skulle aldrig förlita mig på någon annan människa, jag skulle bli en nucka med katter och kaniner i vardagsrummet.
Och Slalomkungen skulle jag aldrig bo med.
Jag skulle aldrig ta mitt skrot, uppfinningar och pinaler till hans Kråkslott..
Hans otäcka Kråkslott, med en gård som inte lämpade sig för nåt, med underliga rum, dystra tapeter, älgtavlor och slokande blommor.
Men jag tänkte inte då på att han är som gjord för mig, att hans lugn är som balsam, att han är den snällaste människan med tubsockor i hela världen, att han nynnar på en sång när han är glad, ivrig och upprymd, att han läser böcker utan att vika ett enda hundöra, att ingen kan göra en Ungersk gulash som han, att han har en popcorn maskin och en otroligt rostig audi.
Jag tänkte aldrig på att han är en man som aldrig behöver spela nån teater, som aldrig behöver verka tuff som vågar vara ängslig och orolig... och som alltid visar kärlek oavsett vart vi befinner oss.
Han räds inte att pussa en vid charken på Konsum, hålla handen på stan eller att plocka bort myggor som trasslat in sig i mitt hår.
Så under tidiga vårvintern, under en hundpromenad, där jag gick med mina hängselbyxor och pratade oavbrutet om allt och ingenting, där jag deklarerade att jag mest troligt skulle sticka till New York inom en snar framtid, och att jag ville ha Belgiska jättekaniner och att jag planerade att sätta in en kamin i vindskupan så bestämde vi oss...kanske var det han som frågade, eller så var det jag, allt jag vet är att vi stod mitt emot varandra efter en ödslig grusväg..och bara bestämde oss...att vi skulle flytta ihop i Kråkslottet.
Gudarna ska veta att jag vill flytta till Kråkslottet.
Och vi har börjat renovera, i snigelfart, för i vårt liv måste saker gå i snigelfart, för vi är ganska "snigliga" av oss.
Och idag har vi börjat flytta lite av mitt skrot, och vi har planterat blommor och slitit upp gamla växter och kört bort dom, och vi har planerat hur vi ska göra med gården, kanske skaffa växthus och tusen pioner, kanske plantera ett körsbärsträd och en lönn som kan sprida sina tefatsstora blad till grannarna...
Men när jag nu ser honom sitta där i fåtöljen och slumra, med en katt på ryggstödet och en spaniel vid fötterna, så griper rädslan tag i mig.
Jag tänker, får man må så här bra? Får man hitta en sådan skatt utan att förlora den? Och Måtte inget hända honom....
/ Tvivelaktig figur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar