Maj månad inleds med en käftsmäll..

Nu kommer våren, och med den så kommer tröttheten och de små elaka kräftdjuren i mellangärdet.
Medan andra människor blommar upp av ljuset och värmen så gör jag raka motsatsen.
Jag kisar med ögonen och vill helst bara sova.
Jag blir irriterad och trött på andras röster.
Jag blir grälsjuk och vill helst bara få vara ensam.
Ligga inlindad i en filt under ett skåp, eller inuti en garderob full med malätna gamla kappor.
Skrattet sitter så långt inne, och när jag ler känns det bara som om ansiktet förvrids till en grimas som skrämmer människor.
Men detta går över...det gör det varje år!

Maj månad inleddes med att familjen Kaos fick skicka iväg Dartin Derricksson med en ambulans.
Och vi försökte skoja att det inte alls var allvarligt, vi sa till och med till honom att "Nu slutar du sjåpa dig Dartin Derricksson"och "Ta en tupplur, lugna ner dig, allt är normalt Dartin"
Men på sjukhuset såg de ju att allt inte alls var normalt.
Och de lade in honom på hjärtintensiven och meddelade att det blir en operation.
Och där stod vi, de resterande i Familjen Kaos med lång haka och blinkade förvirrat..
Hur skulle det gå nu?
Dartin är ju den som deklarerar och steker pannkakor, som installerar datorer och lokaliserar missljud i bilen. Dartin är den som passar hundar, skjutsar ungar som försovit sig till skolan och som viker ihop SysterYsters underbyxor av tantmodell och lägger in dem i skåpet.
Dartin är den som sitter ihopkurad på kökssoffan och äter kaviarmackor, han som begriper hur saker och ting ligger till, han som startar dagen med att fylla en termos full med kaffe, han som har en liten trälåda i köket med räkningar...

Så just nu ligger han på Thorax, med en bunt slangor på bröstkorgen och väntar på att bli opererad.
Han har varit på sjukhuset en vecka och delar rum med tre damer. Han kallas för tuppen i hönsgården tydligen av personalen.
Humöret är relativt gott, han vet att han måste göra detta, även om det känns gruvsamt.

Men vi här hemma längtar efter den där magre lille karln..
Vi känner oss lite handfallna..
Och oroliga..
Och tacksamma att det än så länge har gått bra, och att han kom in på sjukhus i tid, och att vi lever i Sverige, och att vi har det sjukhus vi har...
Och hur mycket vi älskar honom.
Dartin Derricksson, lägg det namnet på minnet...

/ Tvivelaktig figur