Jag har fått min "dom" angående mitt vänsterben, och den var både bra och dålig. Orkar inte älta mer om det nu....det är som det är och detta tänker jag aldrig mer uppleva. Aldrig!
Humöret går upp och ner och jag är superkänslig mot det som är så jävla förutsägbart...
Man sitter på en stol och tittar på klockan och vet att inom tio minuter så händer det som alltid brukar hända, och som vanligt så visar det sig att man inte har fel.
Det är som att sitta och titta på en musfälla, där mus efter mus får sätta livet till, men likförbannat måste mus nr 17 begå samma misstag som mössen före honom. Så förutsägbart......
Är det förbjudet i detta land att lära av misstag?
Varför är en del människor så extremt dåliga på att se mönster, utan sväljer betet med ett skratt, och fällan slår igen bakom dem.
Det borde finnas ett ställe där människor kunde gå för att laga sitt radarsystem som signalerar för fara.
Nu till nåt helt annat:
Min doktor har en avsliten hälsena, och han läxade upp mig för en vecka sedan och sa:
-Tro inte att detta kommer att lösa sig med jävlar anamma....
Och jag sjönk ihop skamsen och tänkte att jag minsann varit bra dum. Jag gick med stapplande steg, precis som om jag gick på snäckskal....
Men idag vaknade jag med en tanke att Doktorn med den trasiga hälsenan har fel...
Om man inte har Jävlar anamma så har man ju ingenting......
Det ska jag berätta för honom imorgon.
Guds frid.
/ Tf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar