Ibland hör man folk som klagar över psykiatrin.
Ibland läser man reportage, hemska reportage, om hur människor blivit behandlade av personalen som jobbar inom psykiatrin.
Det finns olika forum på nätet, där människor listar skötare, sjuksköterskor och läkare som jobbar inom slutna psykiatriska vårdavdelningar. Där kan det stå både fina och vänliga saker, men även elaka och grymma påståenden om personalen.
Idag när jag jobbade så tänkte jag på allt detta!
Jag tänkte hur det faktiskt kan vara att jobba inom vården med andra människor.
Ofta hör och läser man just denna mening "Brinner du att arbeta med människor?"
Jag har tänkt på det där, vad fan menar de egentligen?
Hur länge tror de att man kan brinna?
I undermåliga lokaler, med dålig lön, underliga arbetstider och under tidspress!
Jag har under mitt toviga hår så stora öron.
Jag hör suckarna när undersköterskorna och sjuksköterskorna står där framför kyldisken för att välja en svindyr och smaklös sallad till sin lunch...
Jag ser blicken av förtvivlan när en trött läkare som gått sin jour tappar den största och finaste mandarinen på ett smutsigt golv där någon nyss kissat.
Framför allt minns jag den där gången jag själv låg på sjukhus och en sjuksköterska svimmade utmed min säng en kall decembernatt. Hon vaknade inte, låg bara kvar, och jag tryckte på larmklockan. När hennes kollegor kom in för att kolla larmet så drog de bara ut sin avsvimmade kollega i fötterna, ljudlöst. Jag såg henne aldrig mer efter detta!
Ibland har jag undrat om kvinnan dog!
Brann hon ihjäl för min skull när hon skulle spola nålarna som satt på mina händer?
Idag när jag jobbade så tänkte jag att jag inte har några verktyg!
Ett gammalt stetoskop och en slapp blodtrycksmanchett är ingenting som kan trösta mina patienter.
Det enda verktyget jag har är mig själv. Att ha ett lager av nån form av visdom och kunskap innanför min bröstkorg som jag kan plocka fram när någon annan människa mår mycket dåligt.
På psykiatriska avdelningar i hela världen så får personal sitta hopkrupna på dammiga golv och försöka motivera någon annan till att leva. De förstår så väl hur viktigt deras jobb är, de känner så väl för sina patienter, de önskar dem inget ont, och de brinner där de sitter.
Lågor slickar de vita byxorna samtidigt som de febrilt letar argument i sin hjärna till varför livet är värt att levas.
Jag klandrar ingen för att de känner ett stråk av upprymdhet när de får stänga dörren till jobbet efter sig när de slutat för dagen. Jag klandrar ingen av dem som rullar sig i snön efter ett arbetspass för att kunna släcka den där lågan, den där elden, för att sen stå sotiga och fria under en gatlykta på väg hem.
Jag vet en man som tappade alla argument, all visdom, och all klokhet en vanlig torsdag...
Han berättade att han tappade sina ord, och patienten ville ha ett svar, och han hade inga.
Han kunde inte säga en enda orsak till att livet var värt att levas...
Han kunde inte säga en enda grej som var positivt, eller negativt för den delen...
Han stod bara där och tittade först på sina händer, sen på sin mage, sen på sina ben...och upptäckte till sin fasa att han inte längre brann.
Han förklarade långt efteråt att det enda han kunde tänka på var att han inte längre orkade bry sig. Ingen patient på avdelningen berörde honom längre. Malströmmen av ord från alla människor runt omkring honom betydde ingenting, för honom kunde de alla dra åt helvete.
Denna man hade gått ut, lämnade avdelningen och kom aldrig mer åter.
Jag tjuvlyssnar på folk.
Smälter in i väggen på busstationen, andas knappt, spetsar öronen, tar in orden som folk säger.
Jag står bakom hyllorna på Obs, får in kanaler till samtal som är intressanta, som får mig att lägga ihop två och två.
På bussen när andra tror att jag sover och lyssnar på musik i lurarna, omedvetna att jag är inne i deras samtal och spionerar i deras vardag.
Då och då så berättar folk om tröttheten.
Ofta hör jag hur folk säger att de isolerar sig sin första lediga dag. Jag hör hur de berättar att de brukar ljuga för familj och vänner att de egentligen jobbar, eller är upptagna med annat, bara för att få vara i fred.
Jag känner igen det där! Lyckan att vara ledig en tisdag, och ingen vet om det! Ingen vet att man går omkring i sitt kråkslott och stryker med fingertopparna efter tapeterna och tänker klart alla tankar man tänkt under veckan men aldrig hunnit tänka klart.
Det är då man som vårdpersonal skrubbar bort sotet på sin kropp.
Det är då man tillåter sig att inte brinna.
Man kopplar bort, man avskärmar sig...
Varför skriver jag detta?
Kan det vara för att jag innerst inne känner mig ledsen för att jag jobbar hela julen i år igen?
Jag fick ju ta semester över nyår, och borde vara nöjd över det fast jag innerst inne vill vara ledig både jul och nyår.
Kan det vara så att jag skulle vilja få vara ledig med min familj?
Fast än slalomkungen och jag delar oss ändå varje jul för att det ska passa bäst för ungarna!
Kan det vara så att Hajens vingar har vuxit sig så stora att de inte längre går att dölja under alla kläder? Ibland flaxar hon med dem på prov så dammet yr från hyllorna i kråkslottet, och jag vet att snart lyfter hon. Nästa jul kanske hon landar med en duns på ett hustak i något annat land, och jag vet att jag jobbat nästan alla jular sedan hon föddes.
Jag har gått där och brunnit för andra, för att kunna ha råd att mata min Haj, men kanske borde jag ha hållit mig hemma.
Om 4.5 timme ringer min klocka och jag måste ge mig iväg.
Jag tänker att jag är en tapper själ, beundransvärd och stark, inte mer än en vanlig människa.
Jag tänker även att jag ska boka en resa, långt bort från jobb och människor jag känner.
Jag tänker att jag ska stå vid ett hav fullt med snäckor och mjuka stenar, klädd i min prickiga baddräkt som får mig att känna mig så himla fin trots lösskinn och krokiga ben.
Jag tänker att jag dricker vin, skålar med Slalomkungen och vi diskuterar fackliga frågor, hundar och bilbyte...
Jag tänker mig att vi hånglar när vinflaskan är tom!
Guds frid och må alla era vajor vara dräktiga!
/ Tvivelaktig figur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar