Att ständigt vara på väg...

Ni vet att våren är här nu, och med det kommer min stora trötthet.
Jag vill helst bara få sova dygnet runt och alla aktiviteter som jag gör gräver hål i min kropp.
Igår talade vi om vårtrötthet på jobbet, och det är fler än jag som som känner samma.
Missförstå mig inte nu, jag älskar ljuset, värmen, att få börja odla och att vi är på väg bort från vintern, men ljuset går direkt in i min hjärna och förlamar den.

Det är svårt att hålla en familj vid liv när man är dödligt trött.
För sju dagar sedan svimmade jag och visste inte vart jag befann mig när jag vaknade, minns dock att jag tänkte att rummet såg fint ut.
Sen är det alltid saker jag vill göra, som tar tid.
Jag vill resa, överallt!
Jag vill lära mig sydsamiska, det är en 30 årig dröm som jag nu håller på att försöka uppfylla.
Jag vill se tusen föreställningar, konserter, biofilmer, får liksom aldrig nog. Älskar att sitta i en sunkig stol, ljuset släcks och föreställningen kan börja.

2015 började dystert!
Först dog Moster Ernst, och jag kan ärligt talat inte säga varför. Hon lämnade oss mitt i ett språng, en tidig kall vintermorgon när 2015 vara var tre dagar gammal.
Vi begravde henne i den finaste kistan jag någonsin sett, vit med handmålade vallmoblommor.
Några dagar före Moster Ernst begravning dog vår älskade Fader Konungen.
Han som inte var rädd för nåt.
Hans död rispade sönder något i mellangärdet och ibland får man faktiskt pressa händerna mot magen för att att inte förblöda. Jag var inte alls redo att bli föräldralös. Om någon människa nu kan det.

Hur som helst, jag lever nu. Nu ska vi fokusera på glädje.
Snart åker jag och Slalomkungen bort...
Vi ska sitta 7 timmar på Arlanda, äta sushi, kolla i butiker och läsa böcker.
Sen ska vi flyga till Ungern, och efter några dagar, om Gud vill, så ska vi ta tåget över till Slovakien.
Det finns ingen människa jag hellre vill resa med än han, han är underbar och har en nyfikenhet och en upptäckarlust som passar bra ihop med mig.
När vi åkte till Prag i somras så fick vi världens bästa resa. Det var precis som om vi tänkte lika hela tiden och de sju dagarna i Prag kommer jag aldrig att glömma.
För några dagar sedan sa Slalomkungen att han tyckte vi skulle åka till Barcelona någon sen höst och sånt är musik i mina öron.

Vi försöker spara alla pengar vi kan.
Det är inte alltid så lätt för det blir många kostnader med barn. Det är ridskoleavgifter, dansavgifter, kläder, slalomutrustningar, löparskidor, skor som ständigt nöts ner, klasskassor, mobiler ska laddas, det ska hämtas, skjutsas och lämnas...listan kan göras hur lång som helst.
I Kråkslottet kan man dock leva rätt billigt, och de korvören som blir över får gå till resor, nån tapet ibland och frön till odlingarna.

I framtiden så önskar jag att vi båda kunde gå ner i arbetstid.
Tänk om man bara behövde jobba 75%

I övrigt så oroar jag mig för deklarationer och bouppteckningar.
Jag ska snart till tandläkaren och laga ett hål och även det hänger över en som ett moln.
Våra bilar får mer och fler skavanker för varje vecka som går och jag längtar kopiöst mycket att åka till fjällen och till Östersund.
Djuren lever och har hälsan. Katterna har vår i kroppen och har börjat gräla som det gör varje vår.
Jag har köpt en ny baddräkt som jag längtar efter att få använda. I sommar ska jag bada varje ledig minut, det har jag lovat mig själv.

Nu frukost, gå promenad med hunden och sen åter jobb!
Finns liksom ingen återvändo.

/Tvivelaktig figur.