Julen har än så länge varit ganska fin, fast jag har jobbat!
Julaftonen på jobbet var underbar, låter kanske konstigt att använda ett sånt stort ord som "underbar" när man har spenderat julaftonstimmarna på psyket, men jag hittar inget annat ord.
Några patienter och jag tog en skönare soffa från en julledig enhet och lämnade vår skabbiga soffa där istället. Vi jobbade snabbt och effektivt och vi skrattade ihop och jag tror att vi skapade minnen tillsammans som ingen av oss kommer att glömma.
Vi dukade upp godis, skapade långbord, pyntade och det var så lugnt och fridfullt så att vi hann prata. Alla kunde säga något, till och med de tystaste på avdelningen. När jag åkte hem så kände jag att jag hade haft en otroligt fin julafton, att jag hade gjort nytta för någon och den känslan är väldigt behaglig.
Juldagen så jobbade jag också, men då hade oron kommit in på avdelningen och rastlösa skuggor smög omkring överallt och drev upp en obehaglig stress som gnagde på dörrkarmar och immade igen fönsterrutor. Men så kan det vara på mitt jobb, vi är någorlunda tränade för detta, men ibland följer den där stressen med i bilen hem. Sitter och skriker med ljusa ultraljudshöga toner i baksätet och hur fort man än kör blir man inte av med dem. Man känner att man måste lägga sig under en filt med händerna pressade mot öronen och sova en stund.
Mina arbetsdagar blir långa, och på juldagen så var det kallt i byn och jag fick kliva upp före fem för att försöka elda för att få nån värme i huset, och se till att hunden fick kissa och dessutom hämtade jag en trött kollega som skulle jobba och rädda människohjärtan på kardiologen.
Det var två hjältar som körde genom skogen den morgonen för att ta sig till sina jobb i den stora människobyn.
Nu är jag ledig några dagar och under den tiden så ska jag vara med Fader konungen, träffa Carolina, Shauri och Isak,Jag ska vila, se film och skissa upp planer för det fantastiska 2015, Jag hoppas att det kommer att bli ett bra år. Jag vet att jag kommer att möta svårigheter, hinder och att ångest kommer att slå sina klor i mitt hariga hjärta både en och två gånger, men jag är redo för det.
Jag vet redan nu att jag kommer att uppleva en smärta, att jag kommer att gråta, att jag kommer att öppna otäcka fakturor, att bilen kommer att krångla, att någon kommer att skicka mig tjatiga brev och uppmana mig att jag ska låta mig analysera mitt blod.
Kanske är 2015 året då Fader Konungen kommer att sätta mig och mina syskon på hårda prov, och kanske är det nya kommande året, det året som ungarna kommer att få mitt hår att bli grått.
men jag är redo, för jag vet att jag kommer att resa, dricka vin och cykla på grusiga vägar. Jag vet att jag kommer att bada, bygga en bastu och att jag kommer att kyssa en sällsynt fin slalomkung utmed en fjällbäck.
Nu ska jag beställa en dator, en egen så att jag slipper låna Sakletarens, och där jag kan lägga in alla bilder som jag har på min telefon.
Sen ska jag sova en stund i soffan, med en hund över fötterna....
Är det något jag har börjat lära mig är att jag är en människa som måste sova, och att det inte är något jag ska skämmas över. När jag har slarvat med sömnen så får jag alltid ont, nerverna i mitt vänstra ben aktiveras och det kryper i kroppen. En annan sak, när jag sovit dåligt så löper hjärnan amok, jag får idéer i en strid ström, ord rinner genom hjärnhalvorna med samma kraft som Torneälv. Jag börjar sortera mitt skrot när alla andra stugor i byn är mörka och där dess folk ligger och snarkar sen flera timmar. Det är en av gåvorna jag fick av min mamma den söndagen jag föddes en eftermiddag i juni för 40 år sen.
Guds frid!
/ Tvivelaktig figur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar