Konungarnas Konung...

Maj månad och Fader Konungen mår inte bra!
Jag vågar inte skriva orden, att han kanske lämnar oss, jag väljer bara att skriva att han inte mår bra!
Hans fina hasselnötsbruna ögon har blivit mindre och ibland under långa stunder så vill han inte öppna dem, även fast han försöker, och ibland när han tittar på oss så har han den där "förvåningen" som jag vet att jag har sett en gång förr..

Lite nu och då får han för sig att han ska gå ut, gå ut över åkern som han säger, men benen vill inte bära..
Och han vill inte äta, och dricker så små klunkar att det knappt märks i glaset att nåt försvunnit!

Men han ler mot oss ofta, ler så ofta sitt sneda leende att vi inte kan räkna alla leenden som han har gett oss..
Lite nu och då så säger han klokheter som gör att man måste hålla handen för munnen för att inte snyftningarna ska höras. För när Fader konungen är sjuk så vill man bara gråta hela dagarna, och man gör det ofta i smyg på toaletten eller när han sover. Gråter så det droppar tårar på hans arm...

När någon man älskar börjar vackla, ja då kommer kräftdjuren fram ur sina skrymslen och börjar gnaga.
Med små vassa tänder gnager de sönder hinnorna i magen, med små tuggor låter de sin frätande saliv komma in i alla små kärl som finns i ens mellangärde.

Man blir lite rädd också.
Oroar sig för vad som komma skall, det som händer alla människor förr eller senare.
När jag blir rädd får skuggorna liv, ord kläcks i mitt huvud i en strid ström, bildar kedjor och meningar och jag försöker finna en mening med alla ord som jag hinner tänka på en hundradelssekund.

Nu tänker jag rulla ihop mig till en boll och sova, åtminstone försöka, min syster vakar över pappa inatt och det är sånt som hon är extra bra på!

/ Tvivelaktig figur