Jag vill inte göra någon karriär.

De sista månaderna har jag funderat. På livet, människan,mig och på dig!
Lediga dagar när jag är ute med min fina jycke så är jag som lyckligast, eller när jag sitter i kråkslottets källare och stirrar in i rymdkapseln till vedpanna.
Tanken slår mig så ofta, jag vill inte göra någon karriär.
Jag blir inte översvallande lycklig av nya kläder.
Jag vill inte sitta med jobb hemma vid mitt köksbord på lediga stunder.
Jag tröttnar på handväskor.
Jag hatar skor med höga klackar, de passar inte mig och jag är ledsen att säga, de passar inte dig heller. Hur du än försöker så går du med "ihopnypna" skinkor och ser skitnödig ut. Hur mycket du än försöker.

För ett tag sedan så fanns det en lång mager man med spretigt Pettson-skägg som deklarerade i fikarummet på jobbet: "Jag strävar inte efter att jobba mer, jag strävar efter att jobba mindre. Jag vill vara ledig och göra sånt som jag blir lycklig av, typ sitta vid en eld och äta pannkakor"
Jag ryckte till, fann hans uttalande provocerande, fan människan ska jobba! Annars är man förkastlig och lat, man är ingen...
Människans filofax ska vara fullklottrad.
Det ska vara möten, stress, suckar och en burk omeprazol i handväskan.
Annars är du kanske inte någon?
Annars kanske inte någon tycker att du är bra nog?
Du ska bära din offermantel varje dag, att du bär världen på dina axlar, att din arbetsinsats och hektiska vardagsliv är den enda sanningen.
Du ska tråka ut din omgivning genom att predika din stress, din vånda, din trötthet och genom att beskriva kräftdjuren som äter upp ditt mellangärde.
Men folk kommer aldrig att förstå till fullo.
Bänkarna i din kyrka äro tomma.

Jag har också kräftdjur i mellangärdet, de gnager när jag kör i snöstormarna till jobbet för att försöka göra en insats för någon. Och jag älskar mitt jobb, men inte varje dag, eller på lediga stunder.
Och på senaste tid har jag tänkt på vad den skäggiga mannen sa, där i fikarummet.
Jag tror att det är klokt det han sa.
Kanske inte klokt för dig, men klokt för mig!

Dessa tankar växer sig allt större för varje månad.
Speciellt när jag möter människor som har ett finmaskigt blått nät av trötthet under sina ögon.
Eller när man lyssnar till den malande strömmen av ångest när någon man älskar står vid diskbänken och gråter över pressen, ledan och tröttheten som ett chefsjobb kan ge. Telefoner som vibrerar en tidig lördag morgon...

Och ibland så kommer tankarna att man egentligen är döende.
Lika väl som att man befinner sig i ett hjul av karriär och ett hektiskt arbetsliv så är man döende.
Och under tiden man dör så stressar man, kastar pengar på de mest idiotiska ting medan kroppen skriker att man egentligen bara borde ligga på en mossig sten och titta upp i skyn, och ha det gott. Kroppen och hjärnan vill vila.

Så vad jag drömmer om är egentligen att nöta mina kläder så de bara blir trasor.
Jag vill odla mera grönsaker.
Jag vill plocka och sälja min svamp och för pengarna ska jag köpa snus.
Jag vill ha en kamin och elda.
Jag vill åka till fjällen oftare, läsa mera böcker och fiska mörtar till mina katter.
Jag vill ha fler lediga dagar där jag sitter i källaren och snickrar.
Jag vill gå på mer marknader, spara pengar i burkar, och ha fler sovmorgnar.
Jag vill kunna gå i skogen oftare.
Jag vill ha får, lära mig virka och stöpa egna ljus.
Jag vill ha snöstormar och veta att inget kan tvinga mig ut, bara sitta och se hur snön piskar mot rutorna.

Jag vill gå tillbaka i utvecklingen.
Befriande att säga det.
Jag vill bromsa, äga min egna tid och för evigt vara skuldfri.
Och de dagar jag är ledig och går där i mina paltor så ska jag vara immun för andras ångest över sin livssituation. Deras ångest ska inte få gå in i mitt hjärta och driva upp mig i ett tempo som jag egentligen inte klarar av. För varje år som går så blir jag långsammare och långsammare, finner skönhet och lugn i sånt som är enkelt, gratis och för många otillgängligt.

Kanske blir jag så långsam att jag en dag sitter helt förstelnad, med mossa som växer på mina breda axlar och åkersorkar som klättrar på mina korta ben. Fåglar bygger ett bo på min mössa och älgarna föder sina kalvar med mig som enda vittne.

Kanske blir det så.
Och det är dit jag tänker sträva.

/ Tvivelaktig figur.