08.42

I fredags var det ett år sedan min mamma tog sitt sista andetag hemma i det stora huset...
Dagarna innan hade det stormat och himlen hade varit grå och kompakt, men den sista morgonen med mamma så började himlen att sakta spricka upp...
Jag tänker ofta på att det sista min mamma sa var "Så vackert"...

Den morgonen hade man en ångest som man bara ville få kräkas upp...
Den satt som ett järnband över bröstkorgen..
Man ville skaka liv i mamma och jag satt länge och tittade på hennes mun bara för att kolla om det inte fanns några andetag kvar...

Den dagen var jag bara fem år...
Och jag fortsatte att vara fem år många månader efter att hon dött...
Jag var fem år ända tills jag kraschade...
Nu är jag lite äldre, än vad jag var då...och jag har inte lika ont.

I Fredags låg jag och tittade på de röda siffrorna på klockradion som en gång tillhört mamma.
Jag klev upp, åt min frukost, packade mina fickor fulla med ljus och tändstickor och sedan så gick jag till henne...
Jag ville gå dit ensam...
Jag ville få säga det jag hade på hjärtat, det som har gnagt, säga att jag inte har haft något val...
Så jag pulsade fram i snön...
Fipplade med tändstickorna och pratade oavbrutet....med någon som kanske inte ens hörde vad jag försökte berätta för henne..

Jag har förlåtit henne, min mamma som kunde förflytta sig mellan olika punkter med en ljudlös hastighet...
Och jag hoppas att hon förlåter mig, dottern som fastnade i en punk långt borta och som var oförmögen att ta sig vidare...

2011 kommer jag att förflytta mig.
För vissa kan det ta 37 år innan det sker, jag har förstått det nu!

Jag älskade henne....
Och jag undrar varje dag om hon verkligen förstod det...
Och likt en femåring så letar jag efter henne, för att få säga det en gång till....

/ Tvivelaktig figur.