Tala ur skägget...

I tisdags så åt jag lunch med Åskvädersblå på Kummin....
Hon påminde mig om den gången som hon hade läxat upp mig och Pappa Björn efter noter.
Kanske tramsade Björnen och jag onödigt mycket, med dumma skämt och påhitt på fel plats och vid fel tillfälle...
Jag letade i mitt hjärnarkiv och kunde till sist minnas den dagen, och det är inte alls något obekvämt minne, utan tvärtom ett trevligt minne. Jag kan verkligen behöva en rejäl utskällning mellan varven, och jag far inte alls illa av att någon plockar ner mig på jorden med jämna mellanrum. Kanske ifrågasätter jag det om det är en alltför orättvis kritik, men i slutändan uppskattar jag att någon är rak och ärlig.

Jag grälar själv, när jag tycker att det är värt det....
Ibland händer det att jag kväver en ilska och lagrar den inuti bröstkorgen och sen går jag omkring med den i flera år som min ofödde och okände tvilling.

Men plötsligt upptäcker man att någon kniper ihop läpparna som en pissfitta när man närmar sig...man noterar det krystade i samtalet man försöker ha....man märker att personen är undanglidande, hal och jävligt upptagen med att se upptagen ut.
Och jag tänker: Tala ur skägget för fan...vi kunde prata förr, vad är det som har förändrats??

Jag kan inte tolka koder. Jag är inte Saida. Jag vill ha en käftsmäll levererad personligen av den som är så arg och irriterad på mig att den bara vill spy...
Jag är van med det! I familjen Kaos kavlar vi upp ärmarna och ställer oss bredbenta på köksgolvet och stirrar varandra i ögonen. Det har till och med hänt att ett skott avlossats i vredesmod och en stackars mor fick pilla ut luftgävärskulan som satt i lillasysters mage...Jag menar inte inte att folk ska skjuta varandra i familjen, eller ge varandra danska skallar under julmiddagen, men jag menar att med mig bör ni prata på mitt modersmål. Ni behöver inte slå mig eller montera en bomb under bilen, utan det räcker med att ni säger: Jag är arg därför att bla bla bla bla bla.bla blabla, blabla,bla!! Eller: Jag orkar inte med dig just nu därför att blabla bla bla bla, bla bla....blabla. bla.!

I mitt liv finns det konflikter som inte är lösta, och kanske blir de aldrig lösta och jag har vant mig med dem. De sitter utmed mig i soffan på kvällarna när jag ser Scrubs och de lägger varor i min kundvagn när jag handlar på Obs! Jag står ut med dem därför att jag inte vill ta i dem ...än!
Och jag står ut med dem därför att folk har gafflat över mitt huvud i så många år, men de har aldrig kontaktat mig...

Varför skriver jag om detta då??
Går jag bara omkring och är ovän med folk hela dagarna??
Är jag möjligtvis en svår person som ständigt hamnar i gräl och konflikter???

Nej, det är lite gräl och konflikter i mitt liv, jag är omgiven av bra människor, på det stora hela..
Men den sista tiden har jag upptäckt saker som jag inte vill se. Människor som gör fruktansvärda saker bara för att de har tillåtits göra fel större delen av tiden, för att folk runt omkring har knipit ihop käften och blundat (inklusive mig). Jag har upptäckt att de som ska vara vuxna inte alls är vuxna när det verkligen gäller (inklusive mig).

Nu tappar jag andan...
Och mina ynka läsare kanske tänker: Det är mig hon skriver om den svekfulla jävla hyndan....
Men jag vill bara att om ni hyser den minsta omtanke om mig, ta konflikter med mig. Läxa upp mig, kom till Vindskupan. Låt mig inte krackelera och göra fullständigt vansinniga saker. Stå inte tysta och se på.....
Och jag lovar i min tur att jag ska konfrontera er (om jag hyser den minsta omtanke om er) och inte tyst stå och se på medans era vanvettiga påhitt och ideér driver in er i värsta fördärvet.
Gör som Åskvädersblå gjorde den där dagen när hon skrek att hon inte hade den minsta lust att städa upp i den röran som jag och Pappa Björn spred omkring oss...

Fattar ni?

Nu ska jag ut och titta på stjärnorna!
Guds frid!

/ Tvivelaktig figur.