Min syster ringde mig idag och när jag såg hennes nummer på displayen så blev jag rädd och tänkte: "Bara det inte har hänt mamma något" och när jag kom på hur dum den tanken var så blev jag faktiskt rädd. Mamma har varit borta i 4 månader och sex dagar, jag borde rimligtvis ha börjat fatta att hon är bort nu, men min hjärna vill inte förstå.
När man förlorar någon så kan den insikten ibland drabba en som en rejäl käftsmäll. Man tror att man reder sig så bra, bara för att i nästa sekund känna en sån intensiv och skärande saknad.
Hur som helst så funkar toaletten på jobbet perfekt om man behöver gråta..bryta ihop en sekund för att sedan gå vidare.
Varför är man så dålig på att se det som är enastående hos en person när den fortfarande är vid liv?? Man tar bara saker för givet hela tiden...
Hur som helst, på vägen hem så fick jag ett sms om att en viss Slalomkung hade spenderbyxorna på sig och att han skulle bjuda på middag nere vid kvarnen.
Bilden är från kvarnen, bara 3 minuters gångväg från min vindskupa...
Efter maten så tänkte jag att man är allt bra jävla hemmablind...varför längta så intensivt till havet när man bor i en otroligt fin by?
Kvällen blev fin trots allt...
Det trodde jag inte när jag stod och tjuvrökte med Filmfantasten utanför byggnad 27..
Imorgon så åker jag och hämtar hem min Haj...
Hon har haft en otrolig vecka på sitt ridläger och hon vill inte hem..
Och igår ringde hon och viskade förtroligt att hon var bäst av alla där, och det är hon fan värd för Gudarna ska veta att den ungen har kämpat med och mot dessa förbannade hästkräk i över 6 år och det har inte varit lätt.
Hon är otrolig!
Nu ska jag somna framför en Ultimate fighting match på tv4 sport....
Bara en sån sak.....
/ TF
Har du tv-kanaler?
SvaraRaderaDet har inte jag, bara ett blåög.