Idag var jag på trädgårdsmässa och efter det så åkte jag till Ikea och det nya köpcentret Avion.
Jag hade svurit på att inte åka dit, men nu blev det bara så och jag fick en rolig dag.
Jag är för tillfället pank, och min vän Atleten var lika pank, så vi gick bara där och drömde oss bort. Vi satt i fåtöljer, unnande oss en räkmacka och klämde på onödiga saker som vi i hemlighet tyckte var fina.
Mitt i allt började jag tänka på en man jag träffade förra veckan.
Han är över 80 år nu, men stark i kroppen och klar i skallen.
I hela hans liv har han haft hästar. Stora schabrak till hästar med rejäla tuvor hovskägg.
Just nu har han en häst och han har gjort en provisorisk hage utmed kyrkogården i byn. Under sena kvällar har man hört det stora stoet stå och frusta där inne, när man gått kvällspromenad med hundarna. Hon har vilat sitt stora huvud över gravstenarna och somnat stående på tre ben.
Det är bara i min by sådant händer och jag är så tacksam att min mamma och pappa får vara begravda på en plats där en stor ardennerhäst har fått en tillfällig hage. Det är som om de vilar mitt i livet fast de egentligen inte längre finns kvar.
Hur som helst, mannen ska sälja sitt sto.
Hon väntar mest troligt föl som kommer under nästa vår/sommar och både hon och det hemliga fölet ska flytta till en annan familj.
Mannen var ledsen.
De 80-åriga ögonen var grumliga och han frågade mig vem han var när han inte längre skulle ha någon häst. Jag svarade att han alltid skulle vara en hästkarl...klen tröst, men jag tror det är så.
När jag var liten så hade han två nordsvenska ston och varje år körde vi ut julen. Han bäddade ner byns ungar i en rissla och sen körde vi i full galopp (eller trav) genom byn så det ibland gnistrade om medarna. Efteråt fick vi en godispåse och åkta hem. Nu när jag är 42 så minns jag hur roligt det var, hur vi skrek av förtjusning och hur mysigt det var.
På den tiden var det vintrar med mycket snö och tjock, vit och fläskig is som man kunde sparka på.
När jag gick på Ikea så tänkte jag på hästmannen.
Jag tänkte att det är sådant i livet som är viktigt!
Materiella saker är inte viktigt... att åka rissla med en häst som ångar av svett en kall vinterkväll är viktigt. Det är sånt man minns...
Ingen minns en byrå vid namn Malm, där lådorna krånglar efter några år.
I övrigt så har denna vecka varit tung.
Jag har inte mäktat med..
Under tisdagen så fick jag äran att sitta i ett möte där de ville veta hur en viss person var som förälder.
Jag sa som det var, att människan är usel, på alla sätt och vis.
Efteråt kände jag mig ledsen och urlakad, trött och söndertrasad...
En gång i tiden längtade jag efter 10 barn, tack och lov fick jag ett som ville överleva. medan andra fick en hel näve med ungar som de idag vare sig värdesätter eller tar hand om.
Jag träffar dem dagligen i mitt jobb!
Jag har börjat tycka allt mer att människan är en otäck varelse, och därför uppskattar jag livet i byn. Här finns det inte så många människor och de som som finns saknar den där ytligheten som man ser hos de homosapiens som lever i klump.
Nu ska jag ut i aprilkvällen.
Guds frid!
/ Tvivelaktig figur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar