Bor du kvar där borta, frågade narkossköterskan med låg röst när vi stod över en patient som fortfarande var sövd. Han tittade upp med snälla ögon och sa, innan jag hunnit svara på hans fråga att han förstod mig! Han förstod varför jag har valt att leva som jag gör.
Jag jobbar på ett sjukhus.
Ibland rinner människors liv mellan våra fingrar.
Vi kämpar och kämpar, men ibland lyckas vi inte förhindra att människor dör, man får bara stå och titta på. Det är som om det kommer ett framrusande tåg, som vi inte kan stoppa och innan den slutgiltiga smällen är det bara att blunda och hålla andan.
Visst är det sorgligt?
Många gånger tänker man långt innan, att här kan det gå illa! Denna människa kommer kanske inte att finnas kvar här nästa sommar. Till nästa midsommar kanske hen redan är begravd, och har trastar som sjunger i tallarna bredvid minneslunden. Det är då jag brukar spara på leenden. Mina ögon scannar in deras leenden och lägger dem i en minnesbank. Mina ögon memorerar skrattrynkor, fåror och underarmstatueringar. Mina öron samlar in deras hesa skratt och tonlägen och arkiverar dem bland alla andra minnen.
För jag har lärt mig nu, vi kommer inte att kunna rädda alla.
Det kommer alltid att fattas livbåtar.
Visst är det sorgligt?
Det är när dessa tankar kommer, som jag blir så glad att jag bor där jag bor.
Där du konstant har fötterna i jord, gräs och lera.
Där svanarna flyger över husen, måsarna grälar om maskarna i den plöjda jorden, det finns mossa till förbannelse, du ser stjärnorna, du kan odla i större utsträckning, du måste slita med veden och ibland kommer det någon storm som lägger sig över husen så att du inte tar dig ut.
Det finns sjöar och tjärnar där du kan, om modet infinner sig, bada naken. Du kan stå med alla skavanker, lösskinn och födelsemärken, låta myggen bita dig på rumpan innan du hoppar ner i vattnet och den enda som ser dig är någon skogsmus gömd bakom något träd.
Ännu har jag inte stått där naken, kanske dröjer det ytterligare 10 år, men den dagen jag får lust så har jag vatten tre minuter bort från min tv-soffa.
Jag tror att den Tvivelaktiga figuren är en sån som inte får ha det för bekvämt. Att det är då det börjar skava i mig på riktigt.
Jag tror att jag måste få möjlighet att jobba med kroppen, inte bara med hjärnan som man gör på sjukhuset. Jag måste få elda, gräva, bli svettig, lukta illa, ha fläckiga kläder, få blåsor i händerna och ha håret okammat, fett och tovigt för att må bra.
När människorna på sjukhuset talar om sin ångest, eller att de inte har något vettigt att fylla sina dagar med så tänker jag att det är för att de bor på fel ställen.
De bor i lägenheter, mitt i ett område där andra människor går omkring i sina dyra fjällräven och Haglöfs kläder bara för att de ska handla.
Vatten finns i kranarna, värme i elementen och det finns ingen snö att skotta.
Kanske är jag naiv och dum, men jag önskar att fler kunde odla spenat någon sommar och sen koka en stor soppa och bjuda in sina vänner.
Jag har ju prisat byn så många gånger förr i denna i blogg, men nu när våren är här så kommer känslorna från alla håll och de är som mjuka käftsmällar.
Man har överlevt ytterligare en vinter i Kråkslottet, med allt vad det innebär.
Vi har suttit utan ved när vår släpvagn gick sönder och det resulterade i att de kallaste dagarna så brann möblerna från vinden upp. En skev gammal våningssäng och några fula stolar värmde oss nästan en hel helg, gav duschvatten och katterna kunde ligga på fönsterposten över elementen och vara nöjda.
Kanske är det tur att vi alla är olika.
Kanske är det tur att en del bara trivs om de får bo ihopklumpade där de dygnet runt hör sina grannars steg och spolningar i toaletten. Att de får bo på ställen där någon sopar utanför deras dörrar, hämtar deras sopor och anordnar parker, festivaler och planteringar i rondeller.
Jag vet bara att att jag skulle bli ett skadat djur.
Jag skulle vanka av och ann mellan väggarna..
Som björnarna på zoo.
Guds frid, nu ska jag åka till jobbet!
Det är kontrasterna som gör livet!
/ Tvivelaktig figur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar