Din utandning, är mitt andetag!

Kulturhuvudstadsåret invigdes i Umeå i helgen.
Och jag var där, och i min bröstkorg så kände jag faktiskt sorg som jag försökte att svälja ner med jämna mellanrum.
Jag stod där i folkhavet och tittade upp mot taket där en kör stod och jojkade, en jojk som var både vacker, spöklik och sprittande. Det var fint, och gripande på nåt sätt.
Jag tyckte om invigningen även om det egentligen blev ett fiasko för många åskådare. Sikten var dålig, ljudkvalitén haltande och trista människor höll tal.
Jag tyckte om det för det handlade om ett folk, som är mitt folk...Det handlade om en grupp människor som jag tillhör på nåt sätt. Jag har deras blod i mitt blod hur underligt det än kan låta.

Kulturåret i Umeå baseras helt på samerna och deras åtta årstider.
Och jag tänker, nu duger det, nu duger det att ta in samerna i Umebornas finrum. Jag har hört kommentarerna om "lappjävlar, bidragstagare,renjävlar och inavlade inlandsbor"
Jag har så länge jag levt hört skämten och den klassiska frasen att "Min pappas kusins grannes moster var en fjärdedelslapp"
Jag har alltid funnits i den där skuggan, har svarta ögon och korta ben, knölig skalle som varje rasbiolog skulle jubla över att mäta. Jag har fina hemsydda renskinnskor, förfäder med krokiga samenamn och krumma ryggar och renmärken.
Jag har ätit drivor av renkött, vandrat i fjällen, vispat renblod, hört historier om min släkt, jag röstar i sametinget, får erbjudanden att lära mig språket och jag brukar stanna bilen och veva ned rutan bara för att lyssna på renarnas klövknäpp när jag möter dem efter vägarna.

Men min pappa växte upp i en tid när man skulle skämmas, och jag minns en gång när jag gick i lågstadiet att han sa att man inte skulle tala så mycket om att man hade lappblodet i ådrorna.
Han fick inte lära sig språket, vattenfall lade hans fjälldal under vatten så familjerna som bodde där tvingades flytta. Många år före hade det även skett en tvångsförflyttning av nordsamer som skapade stora sår och sprickor i "sydsamelandet" dit det blev förflyttade. Det var stora skillnader hur syd och nordsamerna bedrev sin renskötsel och hur de såg på saker rent allmänt. Många sydsamer blev mer eller mindre tvungna att sluta med sina renar då det blev konflikter som de inte kunde vinna.

Nu har vi en regering som vill låta vilket utländsk gruvbolag som helst komma till vårt land och bryta mineraler, utan att betala någon skatt för detta, eller ta ansvar för skador som uppstår. När det är dax att sanera efter gruvorna har bolagen gått i konkurs och det finns ingen som tar ansvar. Och Sverige låter detta ske, dag ut och dag in.

Just nu skrivande stund så pågår det en utredning att starta en gruva, tre gånger så stor som Aitik i Rönnbäck, precis ovanför Umeälven, mitt i ett stort och vackert renbetesland.
Om detta blir av så innebär det en katastrof för hela rennäringen där uppe, landet blir skövlat och våldtaget.
Mitt i ett vattenavrinningsområde kommer det att bli stora gruvdammar med giftigt vatten, och om de brister som kommer ingen efter Umeälven att ha något dricksvatten.

Detta har jag ju redan berättat om, tjatat om för alla som orkar lyssna. Jag har predikat för alla som kommit i min väg, jag har skrivit om det och jag har retat upp en medlem i centerpartiet så till den milda grad att han bjöd in mig till en diskussion.

Det är därför jag ser med sorg på kulturhuvudstadsåret.
Att samerna utnyttjas på ett sätt, att vi duger nu. Under detta år kommer koltarna att vara vackra, renarna exotiska, näbbskor och oväderskragar högsta mode, jojk, dans och slöjd kommer att visas upp, men att deras land våldtas och skövlas bryr sig ingen om.
Att under hela kulturåret så kommer gruvbolagen att kolla mineralhalter, planera logistiken omkring gruvbrytningen, och ansöka om anstånd till höger och vänster. Medan människorna går omkring i en kulturhuvudstad så letas det efter finansiärer till en helt vansinnig gruvbrytning som vår regering gett sitt samtycke till. Samma regering som avsatt 100 miljoner till vårt kulturhuvudstadsår. Ett år som helt baseras på samernas åtta årstider.

Så när jag gick där bland renskinnen, mötte folk med oväderskragar, lyssnade på jojken och såg programmet över allt roligt som stundar detta år (för det är ju roligt med kultur, det är inte det) så kände jag  sorg, och lite ilska.... och jag hade känslan av att jag gick i en mycket speciell "djurpark" där de "utdöende" skulle visas upp för omvärlden.
Jag tänkte tanken att jag skulle rusa till alla dessa lappar och ropa att de skulle packa ihop sina saker fort som fan och skynda sig hem. Att de skulle bojkotta hela skiten, ställa krav, att de ska sluta låta sig hunsas, att det inte hjälper att gå omkring och känna sig stolt i sina koltar.

Förstår ni hur jag tänker?
Förstår ni dubbelmoralen i det hela?
Förstår ni att allt egentligen är helt åt helvete?

Om den 15.e hövdingen ska komma, då bör han komma nu!

Må alla era vajor vara dräktiga!

/ tvivelaktig figur