Det jag skriver nu, har jag redan berättat för dig!

Ibland så kan jag komma på mig själv att andas..
Djupa andetag ända ner från tårna...
Jag är inte rik, men på något underligt vis så blev jag en miljonär den dagen jag beslöt mig för att lämna dig!

Jag tänker aldrig uppleva något liknande igen..
Jag tänker inte vara en sån som är beroende av en man för att kunna existera..
Jag spyr på alla sjuka förhållanden..

Jag tänker aldrig låta en man ha tillgång till mitt bankkonto.
Jag tänker aldrig tillåta att få skäll för att inte middagen är klar i tid..
Jag tänker aldrig ha en man där jag måste vara morsa och fixa så att mannen överhuvudtaget ska klippa sig, eller hitta långkalsonger åt honom eller få ens saker ideligen sönderslagna...

Och när jag tittar runt omkring mig, och när jag blundar och spetsar mina öron och sorterar ut meningar och samtal i bruset runt omkring mig, så kan jag så tydligt höra allt det sjuka...

Kan två människor inte leva ihop på lika villkor så leder det inte till nåt gott...
Om man inte hjälper varandra, är vänliga och rädda om varandra så ska man bryta upp, och sluta förnedra sig i ett uselt jävla skitförhållande där den ena parten bara är arg, förbannad, spyr galla och talar om hur värdelös du är.

Och man ska inte skaffa barn med en människa som egentligen inte gör en lycklig...
Man ska inte sätta barn till världen om man inte mår bra, och om harmoni bara hänger i en tunn tråd av spindelväv...

Jag har gjort mina misstag..
Och det är först nu jag börjar begripa hur allt egentligen hänger ihop...
Och det är först nu som jag känner att jag kan andas på riktigt...
Och jag tycker så synd om dem som fortfarande går där i sitt elände, rädd för att göra nåt för de tror att de inte klarar sig ensamma.

Jag tog mig iväg..
I söndags blev jag återigen påmind över vilken människa du är..
Och då tänker man:
"Tack gode gud att jag har sluppit dig din förbannade dysfunktionella människa"

/ Tvivelaktig figur