Minst ett par brev per år får jag av denna kvinna, som kunde ha varit en fantastisk glasblåsare om hon bara hade fått chansen.
Hon hade kunnat vara så mycket mer än vad hon egentligen blev. Det är min övertygelse.
Början på hennes brev är alltid korrekt skrivna, handstilen är vacker och mjuk och det finns inget speciellt att anmärka på. Sista sidan ser man dock förändringen, stilen ser mer och mer skakig ut för varje ord som hon präntar ner. Det är precis som om handen som håller pennan tappar kraften, som om andan rinner ur...som om brevskrivaren får vetskap om att orden inte betyder något för någon, det skrivna brevet kommer att gömmas bort i en låda för att slutligen knölas ihop och kastas bort...
Jag kastar inte bort hennes brev.
I Vindskupan kastas ingenting bort...
Ty där bor det en okammad själ som sparar på allt.
Ljusstumpar, gamla brev, krukor, garntomtar, katten som ingen ville ha och katten som tröttnade på stan. Där bor också den lilla kaninen i sin skokartong. Kaninen som de påstod var tvåkönad, kaninen som ingen ville köpa...
Det är ett av mina bästa köp, det är fridfullt att ligga under snedtaket och lyssna när den knaprar på en husmans.
Jag har lämnat Fristaden nu, och flyttat tillbaka till min kupa.
Kanske drar min syster och hennes familj en suck av lättnad, kanske var de ohyggligt trötta på mig. Hur som helst så tog jag mitt pick och pack och drog ut i världen, visserligen flyttade jag bara 800 meter men för tillfället får det räcka.
I fredags så låg det ett nytt brev från Glasblåsaren i min brevlåda.
Det hade legat där i flera dagar bara för att en fattig människa oftast har en stark motvilja att hämta posten.
Kuvertet var ljusblått, som en himmel och frimärket var sönderstämplat..men jag kände igen den vackra stilen.
Glasblåsaren skrev att livet hade hunnit ikapp henne och att hon under en tid hade haft fasligt svårt för att sova. Hon beskrev hur väggarna kröp närmare så fort hon blundade och att hon började tänka så onödigt dumma tankar...
En natt hade hon känt sig så stressad över möjligheten att en mus kunde ha fastnat i fällan som hon hade i sin sadelkammare, så hon fick kliva upp 03.30 och traska ut till stallet bara för att kolla. Och när hon väl stod i sadelkammaren så upptäckte hon att hon inte ens hade någon musfälla där, tragiskt nog hade hon inte ens någon häst...för i den gamla sadelkammaren stod det bara några gamla hinkar och en gräsklippare med skuren motor.
Glasblåsaren skrev att hennes hjärta ibland slog så hon trodde att det skulle hoppa ur bröstkorgen, och att hon under tiden när allt var som värst knappt orkade handla. Hon hade inte tid att välja rätt dammsugarpåse, bara för att hon ville ut ur affären så fort som möjligt.
Glasblåsaren skrev att hon tyckte att det var så konstigt att hon hade börjat tänka på saker som hände för länge sen. Hur rädslan som hon borde ha känt då, kom nu istället...
Glasblåsaren ville bara att jag skulle veta att allt hade börjat ordna sig nu.
Livet började kännas roligare, jobbet var mer stimulerande, hon älskade fortfarande sin man, kanske ännu mer än förr och hon funderade på att skaffa en häst...
Jag kommer och hälsar på dig i sommar avslutade hon sitt brev....
Jag gömde brevet i sedvanlig ordning i min Vindskupa och tänkte att det faktiskt finns hopp för Tvivelaktiga figurer och Glasblåsarsjälar...
Helgen har för övrigt varit fantastisk...jag fick kyla, musslor, äventyr, pussar och några goda skratt!
Guds frid.
Må alla era vajor vara dräktiga.
/ Tvivelaktig figur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar