Hon fattas oss...

Tisdag och onsdag...'
Snöstorm, kallt och himlen som hängde som ett stort hot över oss...
Vi stod och tittade ut genom fönstret och konstaterade att vädret skulle göra oss galna...och då menar jag galna på riktigt...

Lejonhjärta började redan att lämna oss under dessa stormiga dagar...
Sjönk in mer och mer i sig själv...
Pratade om vackra saker, för sig själv...
Ville inte längre äta, slutade känna törst...

Och i stormen så byggde vi ett läger runt om Lejonhjärta...
Vi la ut madrasser, ställde ut fåtöljer, bäddade så alla alla skulle kunna vila en stund under tiden vi väntade, under tiden vi väntade att stormen skulle avta...
och ju mindre det började snöa och blåsa, desto räddare blev vi...

Lejonhjärta fick smärtlindring och medicin som skulle ta bort hennes oro...
Vi låg runt henne och viskade i hennes öra alla ord som vi ville säga....
-Mamma, finaste älsklingsmamma, var inte rädd...
Vi finns här hela tiden, vi kommer aldrig att lämna pappa ensam...
Vi älskar dig, har alltid gjort, kommer alltid att göra...
Du är den modigaste människan vi vet, du är vårt Lejonhjärta...

Och morgonen kom...
Och andetagen började att ta en annan form...
Och jag tänkte att jag behövde krypa ur mitt skinn, krypa bort, dra mig undan, försökte backa tiden, försökte bromsa, försökte in i det sista tänka ut en lösning...
Den äldsta katten lade sig utmed henne, och mamma kunde ha handen i hans päls..
Zelda, vårt lyckogryn och energipaket, hon som kom just när vi behövde henne som mest, låg tätt efter mammas ben.
Vi var alla där.

Men så lyste solen i björken därutanför..
Och Lejonhjärta såg det..
och då släppte hon taget och somnade in så stilla, så stilla....

"En människa utan mamma
är ett skepp utan kompass
en värld utan sol
en själ i kaos
och en sorg utan gränser".

/ Skrivet av någon jag inte minns, men just nu säger det precis hur det känns inuti en....


/ Tvivelaktig figur.